Diagnostik och behandling. Det tycker nog de flesta läkare ganska väl sammanfattar deras yrke. Det gäller även för akutläkare – eller kanske särskilt för akutläkare. Få andra läkare träffar så många patienter och jag har läst någonstans att läkaren på akuten är den som fattar flest beslut, om stort och smått, per tidsenhet.
Termen “diagnostik” är här dock en aning vilseledande. Vi drillas under läkarutbildningen i att målet för varje patientmöte är att vi ska komma fram till vilken av alla tusentals patologier som orsakar patientens besvär – diagnosen. Detta gäller dock inte på akutmottagningen. Man bör här till exempel inte lägga tid och resurser på att avgöra huruvida patienten som känt sig trött i flera månader gjort detta på grund av B12-brist eller sömnapnésyndrom. Se resonemanget om “opportunity cost” i inlägget nedan. När man bedömer att man med rimlig säkerhet uteslutit akut sjukdom (eller annorlunda uttryckt: att sannolikheten för akut sjukdom är lägre än “discharge threshold”) bör eventuell fortsatt utredning ske i andra instanser.
En mer användbar term för det vi sysslar med på akuten är nog “kliniskt beslutsfattande”. Vi övar upp vår förmåga till detta genom utbildning och klinisk erfarenhet och mycket sker intuitivt genom “pattern recognition” och andra, mer eller mindre omedvetna kognitiva processer, eller vad Kahneman skulle kalla “System 1”. Jag menar att det är viktigt för alla läkare, och en “core-kompetens” för akutläkare, att ha kunskap om de bakomliggande principerna för kliniskt beslutsfattande. Det kanske kommer som en överraskning för vissa att det de flesta av oss finner intressant i yrket egentligen är statistik.
St. Emlyn’s är en mycket bra om än, i mitt tycke, något svårnavigerad blogg. Där finner man Emergency Medicine: A risky Business, vilket är en serie inlägg om kliniskt beslutsfattande. Mycket intressant, och mycket viktigt!
akut eftertanke 